Väckelsen på Hebriderna – Guds Andes kraft i rörelse på ett märkligt sätt

Vi hämtar denna information från Duncan Campbells egen berättelse om vad som hände på ögruppen Hebriderna mellan 1949-1953:

”Låt mig först berätta vad jag menar med väckelse. En evangelisk kampanj eller särskilt möte är inte väckelse. I en lyckad evangelisk kampanj kommer det att finnas hundratals eller tusentals människor som fattar sitt beslut att följa Jesus Kristus, men samhället förblir orört, och kyrkorna fortsätter ungefär på samma som före kampanjen. I en väckelse, rör Gud vid hela samhället. Plötsligt blir staden/orten medveten om Gud. Guds Ande griper män och kvinnor på ett sådant sätt att även arbetet prioriteras om för att ge sig tid till att vänta på Gud.

Hur började denna väckelse på Hebriderna? År 1949 utfärdade en lokal församlingsstyrelse en proklamation som var tänkt att läsas på en viss söndag i alla frikyrkor på ön Lewis. Denna kungörelse kallade människorna att överväga den ”låga nivån av vital religion… I hela landet.. Och det växande inflytande av den anda av njutning som har tagit allt större tag i den yngre generationen. ” De uppmanade kyrkorna att ”ta dessa frågor till sitt hjärta och göra stora undersökningar vad som måste bli slutet om det inte finns någon ånger.”

Det är svårt att veta vilken effekt det hade på öarna, men i Barvas kommun var det två systrar, en 82 år och en 84 år och blind, som tog till sig detta och började vänta på Gud i sin lilla stuga.

En natt gav Gud en av systrarna en syn. I synen såg hon kyrkorna var fulla med ungdomar och hon sa till sin syster, ”Jag tror väckelse kommer till församlingen.”

På den tiden fanns det inte en enda ung person som kom till de offentliga gudstjänsterna. Hon kallade på pastorn och berättade om sin upplevelse och han tog det som ett ord från Gud. Han vände sig till henne och frågade vad hon trodde att de skulle göra. ”Vad?”, sa hon, ”Ge dig själv till bön; ta dig själv tid att vänta på Gud. Få dina äldste och diakoner att komma tillsammans och tillbringa minst två nätter i veckan i bön. Om du gör det i din sida av kommunen så kommer min syster och jag att göra det på vår ände av kommunen från klockan tio på kvällen fram till två eller tre på morgonen. ”

Så kallade pastorn samman sina ledare och i flera månader väntade de på Gud i en lada bland halm under tiden de höll fast vid löftet: ”Jag skall gjuta vatten över törstande mark, floder av vatten över torrt land, och jag skall utgjuta min ande över dina barn, min välsignelse över dina ättlingar.”… (Jesaja 44: 3) Det pågick i minst tre månader Ingenting hände. Men en natt reste sig en ung diakon och började läsa från Psalm 24,” Vem får gå upp till Herrens berg, vem får gå in i hans tempel? Den som har skuldlösa händer och rent hjärta, som inte håller sig till falska gudar och aldrig har svurit falskt. Han får välsignelse av Herren och riklig lön av Gud, sin räddare.”(Psaltaren 24: 3-5). Han vände han sig till pastor och andra Guds tjänare och sa rakt ut, ”Det förefaller mig så mycket humbug. Att vänta som vi väntar, att be som vi ber, när vi själva inte har en rätt relation till Gud”. Sedan lyfte han sina händer mot himlen och bad: ”O Gud, är mina händer rena? Är mitt hjärta rent?”

Sedan gick han på knä och föll i hänryckning. Något hände i ladan i det ögonblicket genom denne unga diakon. Det blev en kraft lösgjord som skakade himlen och en medvetenhet om Gud närvaro tog tag i alla som var samlade.

Nu var jag inte på ön vid den tidpunkten. Jag var i ett annat område när en förfrågan kom till mig att komma till ön Lewis i tio dagar. Jag hade andra möten planerade och skrev tillbaka att jag skulle sätta Barvas i min kalender för nästa år. Dock gjorde omständigheter att mina andra möten avbryts, och jag fann det möjligt att resa till öarna som begärts. När jag anlände med båt, möttes jag av en pastor från en av kyrkorna av kyrkan och en av hans kontorspersonal. När jag steg i land, kom kontorspersonalen till mig och sa, ”Mr Campbell, får jag ställa en fråga? Vandrar du med Gud?” Jag var glad att kunna svara, ”Jag kan säga detta i alla fall, att jag fruktar Gud.”

De hade ordnat för mig så jag skulle komma till kyrkan för ett kort möte som började klockan nio på kvällen. Det var ett märkligt möte. Gud rörde sig suveränt och det fanns en medvetenhet om Gud, som var underbar. Mötet varade till klockan fyra på morgonen, och jag hade inte sett något att jämföra det med, vid någon annan tidpunkt under min tjänst. Runt midnatt, lämnade en grupp ungdomar en dans och trängde sig in i kyrkan. Det fanns människor som inte kunde gå till sängs eftersom de var så gripna av Gud. Även om det fanns en medvetenhet om Gud och en anda av övertygelse vid detta första möte, så kom det verkliga genombrottet några dagar senare på söndag kväll i den stora församlingskyrkan.

Kyrkan var full och Guds Ande rörde sig på ett sådant sätt att jag inte kunde predika. Jag bara stod stilla och såg på den underbara rörelse som kom från Gud. Män och kvinnor ropade till Gud om nåd över hela kyrkan. Och det var ingen som uppmanade dem till det. Efter att mötet varat i över tre timmar, uttalade jag välsignelsen och sade till folket att gå ut, men nämnde att om någon ville fortsätta mötet kunde de komma tillbaka senare. En ung diakon kom till mig och sa, ”Mr Campbell, Guds Ande är över oss.”

Vid samma tidpunkt kom mötesledaren till mig och bad mig komma till bakdörren. Där fanns en folkmassa bestående av åtminstone 600 personer som samlats på gården utanför kyrkan … Någon började sjunga Psalm 102 och publiken strömmade tillbaka in i kyrkan som inte längre kunde rymma antalet personer. Det var en busslast med människor som kom till mötet från närmare 10 mil därifrån. Guds kraft kom in i bussen så att vissa inte ens kunde ta sig in i kyrkan när bussen kom in. Människor var under Guds kraft över hela kyrkan, och jag kan inte minnas att en enda person som blev berörd av Gud den natten inte blev härligt född på nytt. När jag gick ut ur kyrkan klockan fyra på morgonen fanns det ett stort antal människor som bad vid sidan av vägen.”

Så långt Duncan Campbell. Han skulle ha varit där i cirka två veckor men blev kvar i två år.

Det blev en väckelse på öarna som fullkomligt förändrade allt samhällsliv. Den Helige Ande svepte över öarna så att allt förändrades. Vid vissa tillfällen kunde människor inte arbeta för att Guds Ande vidrörde dem med en övertygelse om att de behövde blir frälsta. Andra gånger kom det hundratals människor till samlingar som inte ens hade annonserats. De visste bara att de skulle dit.

Det var en väckelsevåg som svepte över öarna där resultatet höll i sig i 30 års tid. Resultatet blev som en av de äldre kvinnorna hade sett i sin syn; kyrkorna fylldes med ungdomar.

Du kan läsa om väckelsen på

http://www.zionchristianministry.com/…/the-hebrides…/